Neson

..känt mig så ensam som jag gör just nu, kanske inte just precis nu.. men ja ni fattar.

För några dagar sen bestämde sig Marcus för att han ska ta ännu en vintersäsong uppe i Åre. Vi har pratat mycket om det men nu när han väl sagt ja till jobb och ändrat adress, så blev jag väldigt ledsen och besviken.. För mig är 5 månader väldigt länge... Det upplevde jag iaf förra vintern när han var iväg. Han drar inte förrän i slutet på nov... men... i något litet ögonblick så fick jag för mig att jag ville att han skulle åka härifrån Helsingborg redan nu så jag skulle slippa tjatet om Åre i en månad. Hur tänkte jag?

Han åkte igår och jag har aldrig saknat en människa så mycket. Till råga på allt så känner jag ingen här i Helsingborg. Jag kan heller inte åka härifrån.. för det första vill jag inte fly bara för att någonting känns jobbigt och för det andra ska jag ju provjobba imorgon och har möte på AF på måndag...

Visst, vi har bråkat och diskuterad hit å dit.. men jag älskar denna människa. Och nu har jag sagt åt honom att åka.

Jag avbokade träningen idag och gick ner för att se om havet kunde ge mig någon styrka... men inte vet jag om det hjälpte så mkt. Gick strandpromenaden och såg de upplysta båtarna på väg mot Danmark. Tog lite bilder men de blev riktigt dåliga, (förlåt mamma men din gamla kamera är kass i mörker).

Nu sitter jag i köket.. vet inte vad jag ska göra efter detta.. Vet precis vad jag borde göra, men det är en helt annan sak. Någon som blev glad för att Marcus bil flyttat i alla fall, ja det är "Olsen", nu får han stå i ett varmt garage.

Japp.. imorgon kl 17 var det provjobb då... Bara att bryta ihop å gå vidare... Tack för mig!